jump to navigation

Info nr 3 En kväll i jakttornet

Jaktinformation nr 3,  
från medlem i gruppen ”Svenska Ormsö Jägare”.                            1 mars 2009
En kväll i jakttornet


Här följer ett dagboksblad av Bernhard Dahl.

 

EN KVÄLL I JAKTTORNET  –  VAK JAKT                   

 

Jag har sedan ungdomsåren haft ett stort intresse för naturen. I mina ungdomsår redan vid 13-14 årsåldern var jag ute i skogarna kring Älvsjö söder om Stockholm för att titta på fåglar och djur. Jag förde bok om flyttfåglarnas återkomst till Sverige under våren och minns hur exakt som bofinken kunde ses kring 1 april. Jag samlade insekter och fjärilar och förde ett kartotek som jag hela tiden försökte komplettera. Naturupplevelser har jag därefter alltid sökt.

 

1997 besökte jag för första gången Ormsö och såg den speciella naturen.

 

En byggnations tid gav mig insikt i förhållandena och kontakt med många bofasta. Men också med jaktsällskapet och de regler som gäller. Det ledde till att jag kunde kombinera mitt intresse för naturen med att utveckla jaktintresset.

                                               _________________   

 

Jag förbereder kvällens jakt vid något av jakttornen på familjens mark. Det är september månad. Jag har valt vakjakt som jaktform för att då kan jag planera den själv oberoende av andra. Viktigt är att jag som alla jägare eftersträvar att få fram vildsvinen i lugn och ro för ett effektivt skott som inte skadeskjuter djuret. Dessutom måste man välja ut rätt djur, i första hand en årsgris och inte skjuta suggan som är den dominanta i en familjegrupp och som också kan ha kultingar.  Det blir då möjlighet till full kontroll och resultatet har varit bra hittills.

Jag lägger ut äpplen och majskorn på matplatsen (åteln) ca 70-80 m avstånd från jakttornet för att gå ned vid 18-tiden. Ett kvällspass blir ca 2-3 timmar innan mörkret sätter stopp.

 

Efter en försiktig promenad ned till tornet så sitter jag där. Ser ut över naturen och konstaterar att det kan bli en fin kväll. Det är nästan vindstilla, molnfritt och solen börjar sjunka. Bortom sjöängarna och sundets vatten syns Nuckö och delar av Män (Seasaar) med långgrunda stränder och stora stenar som sticker upp.

I kikaren ser jag att Oscar är ute i sin båt och lägger nät. Ibland har jag fått lite fisk av honom till en god middag. Jag förundras över hur stilla allt är. På långt håll hörs fågelsång.  Jag kan urskilja tranorna som har sitt speciella höga läte men också sångsvanarna som hörs så tydligt och samlas kring Män för att äta upp sig innan sin vidare flytt. Några flyttfågelsträck med kanadagås från Sibirien flyger söderut och Ormsö kust är en säker igenkännande hållpunkt.     

 

På de stora stenarna ute i sundet mot Nuckö sitter många skrakar och soltorkar sina vingar och smälter maten. En mängd änder av olika slag simmar i grupper utmed stranden.

 

Plötsligt efter någon timme i tornet så ser jag en stor grå massa komma ut från vänster. Det är en stor älgko. Den vänder mycket spännande rakt mot mitt jakttorn. Nu sitter jag alldeles stilla för jag vill se hur nära jakttornet den kan komma innan den känner lukten av mig. En älg har många tusen gånger bättre luktsinne än vad vi har. Den kommer närmare. Vilken syn jag kan njuta av. Plötsligt så stannar den på ca 100 m avstånd rakt mot tornet. Den vrider runt öronen för att pejla och kombinera de luktmolekyler den inhämtat med sin hörsel och för att se var jag befinner mig. Jag sitter stilla även om jag vet att dess syn är dålig. Den vädrar ytterligare och sedan viker den av efter någon minut sakta gående.

Jakttiden för älg börjar första helgen i oktober och sker under ledning av Ormsö jaktsällskap. Jakten kräver en stor organisation med upp emot ett 30-tal inblandade, jägare och drevkarlar.  

 

Havsörnen kommer glidande mot sjöstranden. Den är säkert intresserad av alla änder. Den är majestätisk med sina 2 m mellan vingspetsarna. Den sätter sig på kabelstolparna för att bevaka området med sin skarpa syn. Ibland kommer det flera havsörnar flygande i cirklar på lämplig bevakningshöjd. Boet finns i ett högt träd nära Hosby.

 

Ännu har jag inte sett någon rörelse av vildsvin eller rådjur. Medan jag undrar om det skall bli någon rörelse, så kommer en flock småfåglar av olika slag förbi. Sitter man 4-5 m upp i ett torn så kommer man nära fåglarna som i huvudsak ser människan som fara när hon finns på backen. Jag urskiljer den i Sverige sällsynta stjärtmesen – en vit dunboll med lång mörk stjärt – som ser ut som en burfågel som inte hör hemma på nordliga bredder. Vidare finns i flocken kungsfågeln som är vår minsta fågel. Den klänger nära mig ytterst på tallgrenarna för att finna mat. Grönfink, blåmes, talgoxe, talltita finns med i flocken som snabbt drar vidare.

 

En sparvuggla kommer inflygande och ser mig. Den flyger orädd på några meters avstånd runt tornet för att kolla in vad det är för konstig typ som sitter där. Dess karakteristiska sidorörelser med huvudet ser komiska ut. Fantastisk liten rovfågel som flyger alldeles ljudlöst. 

 

Plötsligt hör jag ett stort djur som springande ändrar riktning i skogen intill.  Jag förstår att det måste vara ett vildsvin. Jag tar upp geväret och gör mig beredd. En stor sugga kommer ut från skogskanten på ca 100 m håll med en liten kulting efter. Det är uppenbart att hon har känt vittring från mig. Farten är hög. Jag ställer tillbaka bössan. Kanske var det ändå en galt, men den följdes av kulting? Detta var egentligen ett beteende som är kopplat till galtarnas rörelser. Galten springer runt ensam utanför familjegrupperna som hålls ihop av suggan. Den söker upp familjegruppen vid brunsttid men stöts därefter bort av den dominanta suggan.  

 

Skymningen är inte så långt borta. Vid en viss tidpunkt går koltrastarna igång med sina varningsläten i skogens dunkel. Detta till följd av att mårdhundar börjar röra på sig efter dagens vila för att söka mat. De varnar varandra för mårdhundens sökande efter fågelägg och annat animaliskt att äta. På Ormsö finns det många mårdhundar och därmed existerar knappt några markhäckande fåglar på sjöstränderna. De är svåra att komma åt och förökar sig snabbt med upp emot 10-tal ungar per år. De äter upp sig under hösten och går i ide under vintermånaderna. De kan föra med sig sjukdomar som dödlig rabies. Myndigheterna försöker begränsa ev smitta genom att från flyg släppa ned mat med vaccin mot detta, speciellt riktat mot mårdhunden.              

 

Det kommer fram en mårdhund till åteln för att ta ett äpple. Snart kommer det en till. De är lurviga i sin päls och den var anledning till att mårdhunden inplanterades och fick spridning.

Det är en stund ytterligare till det mörknar. Det är ju ett vildsvin jag väntar på. Smäller jag iväg ett skott ur viltvårdssynpunkt på mårdhunden så kanske möjligheterna är små innan ett vildsvin kommer fram. Skottet hörs ganska väl men oftast bryr sig inte dessa mårdhundar så mycket. De är strax tillbaka. Maten lockar. Annat är det med vildsvinen som räknas till de intelligentare djuren. Jag väntar och studerar de båda mårdhundarna en stund.                

 

Skottet går och där ligger mårdhunden kvar. Jag bär hem kroppen och gräver ned den för att inga andra djur skall få tag på kadavret. En viltvårdsåtgärd som känns viktig.

 

Min kväll gav inte möjlighet till något vildsvin. Men en härlig kväll med många naturupplevelser.

 

Bernhard Dahl    

 


Arne J,  2 mars 2009.
        

Annonser
%d bloggare gillar detta: